skisser över dalen
svävar våra minnen
skapar en kupol som skyddar oss från det som hände då
skyddar något som har levts
skyddar något som var vi
en natt ställde vi oss på taket till parkeringshuset
vi visste det nog inte då
men vi var som en film om unga med kraft i en förort
där vi stod i morgonljuset och skrek att världen tillhörde oss
vi tog morgontåget rusiga av vetskapen att resten av Dalen sov
rusiga av frihet
vi levde fritt, du och jag, på gårdar med träd och slitet gräs, med lika många lekplatser som gårdar, med asfalt och taggiga betongväggar, med loftgångar och mörka lägenheter, med allt vi kunde behöva. posten och fritidsgården, förskolor och skolan, badhuset och frisören, korvkiosken och blomsterhandeln, ica och konsum, bibliotek och ålderdomshemmet, tunnelbanan bort och gärdet med utomhusbad. vi lärde oss galningarna, och de som var farliga. det var vår värld. Dalen, den plats där vi växte upp.
I orden skapas också världen. Men till hur stor del. Dalen är en plats utan stora variationer. Här är alla hus "likadana" (det är de inte), alla färger är "samma", (de är inte det). Händer det något om jag säger att husen har gemensam färgskala, och en harmonisk arkitektur? Att området är planerat för att skapa stora lekytor, fredade från biltrafik? Men var ska jag placera min upplevelse av de djupa rummen? Av skuggande loftgångar? Av utsikt mot en betongvägg eller in i någon annans hem? Var ska jag placera takets tydliga fogrännor och metallinklädda ventilationslådor? De bruna fönsterinramningarna och döytorna som skapas mellan de täta gårdarna? Är det ärvt snobberi eller medfödd mänsklig känslighet? Det är väl inget fel på Dalen? Eller?
På andra sidan allén bodde de andra.
De var inte som vi.
Inga gårdar hörde samman.
Men de gårdar som låg på andra sidan allén
De var inte som vi.
Sämre.
Sämre träd. Gran. Vi hade äpple. De: Poppel. Vi hade päron. De: Lind. Vi hade körsbär. Det säger sig självt. Vi sa det inte. Det bara var så.
De coolaste hängde utanför Pressbyrån och rökte.
I jeansjackor.
Bob Marley-tröjor.
Storasyskonen.
Går det att berätta om den här platsen utan att fastna i ett förflutet som inte rör sig längre. Som slutat att flyta. Kan en plats som varit förankrad i dig bli något annat än en återberättad dröm?
Jag låg på pappas säng. Jag grät. Grät. Grät. Grät. Grät. Otröstlig är ordet. Mitt hjärta var krossat. Inget i mig ville bli glatt igen. Alla försökte. Min syster, min mamma, min pappa. Jag hade vid fem års ålder insett att det inte fanns några garantier. Att jag inte kunde veta om någon älskade mig. På riktigt. Att allt alla sa kunde vara en lögn. Hur verkligheten var i gungning, overklig, osäkrad. Jag ville dö. Det sa jag. Jag vill hellre dö.
Jag har en känsla av att jag aldrig riktigt kom ur det där. Att den destruktiva vårdslösheten kom ur det där. Känslan av olycka bet sig fast.
I ett av grovsoprummen hade någon lämnat hundratals provskor för nyfödda bebisar. Typ.
Små italienska skor, de minsta och gulligaste du kan tänka dig.
Bara högerskor.
(Italien)
Och jag hängde en av de gulliga skorna på min ryggsäck. Snart var jag rik. Alla ville ha sådana.
Vi köpte delicatobollar varje rast. Flera stycken.
Jag har aldrig varit så rik som då.
Min storasyster fick 500 kronor som tack för idén.
Det tog oss ett halvår att bli vänner. På ett ungefär.
Jag minns inte tiden innan dess.
Vem jag var med.
Vad jag gjorde.
Du var kompis med Ylva.
Men sedan blev du min bästa vän.
I gången nedanför mina föräldrars sovrum skrek min syster en natt. Blodet forsade. Döden fanns i rösten.
Det var olyckan med cykeln rakt ner i gropen som inte skulle ha funnits i cykelvägen. Ansiktet flått.
Tiden på sjukhuset.
Huden som inte fanns.
Hon fick ha Vanlig. Min älskade hund.
Kanske det mest bakteriella du kan lämna på ett sjukhus. Ett barns gosedjurshund.
I gången in mot vår gård blev jag nedslagen.
Jag skrek och slogs. Så jag blev inte våldtagen.
Sedan ringde jag polisen och lokaltidningen och uttryckte min besvikelse över våra grannar som inte kom till undsättning.
Fotograferades i motljus.
Så som man gör när man är besviken.
På Körsbärsgården bodde Nalle.
Han hade sammetstapeter och speglar. Han var i the business.
The business of att vara äcklig.
När vi flyttade in stod jag i mina föräldrars sovrumsfönster och tittade ner mot gården.
Det var det enda fönstret som hade utsikt mot vår gård.
Där nere lekte barn.
Så många barn.
Hur kunde så många barn leka utan att känna skräck?
Hur hade de tagit sig från sina rum och ut?
Så lärde jag känna Linda. Hon bodde på gården.
Så någon gång måste jag ha gått ut? Trots dess skräckinjagande livlighet.
Hon var något så speciellt som en äldre kompis. Hon gick redan i skolan.
Hemma hos Linda drack de och bråkade.
Bråkade och drack.
Men det tänkte jag på först senare.
Att hemma hos henne fick vi vara på hennes rum.
I alla fall när de bråkade utanför. När de skrek.
Man kunde sätta på musik då. Eller klappa hennes svarta katt.
Hemma hos Linda fick man se Dallas.
Hemma hos mig fick jag inte se på Dallas.
Det var amerikansk smörja.
Människor tappade bort sig
på vägen till oss.
Alla sa alltid
att allt
såg lika dant ut.
Det gör det inte.
Men det gör det så klart. För de andra.
Det var innan mobiltelefonernas tid.
Man fick ge sig ut och leta.
Bland gårdarna.
Mellan gårdarna.
Men inte mellangårdarna. Det vore olämpligt.
Det var inte förvånande att det var Pärongården.
Att det var den gården som det många år senare.
Många år senare dog en man där.
En pappa.
De sparkade ihjäl honom.
Vi sneddade inte över Pärongården.
Inte ens på den tiden.
Min morfar och morbror kom med Trollan en jul.
I henne fanns fyra marsvin till.
Så en dag stannade vi hemma från skolan och såg på dem medan de föddes.
Kokelipluppla behöll vi. Bläs skulle uppfödaren ha.
Vad hände med de andra?
Kokelipluppla hade sköldpaddsteckning och han lärde sig onanera.
Det luktade inte gott. Och var inte så charmigt.
När jag inte bytte på marsvinen blev det fluglarver. Svarta fluglortar på väggen runt dem.
En form av misär.
Jag har tydligen den förmågan. Det kan vara bra att komma ihåg.
En varnande saga.
Du bodde på Äppelgården.
Det var inte äpplen som gick att äta.
Små, hårda.
Men fina blommor, så klart.
Jag bodde på Lönngården. Ja, det finns inget mer att säga om det.
På mitt rum fick vi våra vänner att strippa.
Kom igen, sa vi.
Gör det, det blir kul, sa vi.
Vi gör det sen, efter dig.
Det kom inget sedan, sedan behövde vi tyvärr göra något annat.
Våra vänner var inte riktigt våra vänner.
Det var du och jag.
Jag kunde tänka tankar till dig.
Du kunde tänka tankar till mig.
Vi skulle samla in pengar till klasskassan, skolresan.
Men tänk om vi ville ha pengar till annat? Du och jag ville det.
Vi tog med en mängd av våra små grejor, leksaker, jox, pryttlar. La dem i en plastkasse. Sedan gick vi runt och ringde på. Hej vi kommer från klass 2 b. Vi ska åka på klassresa. Vill du köpa något?
Det var inte en lögn. Det var två separata påståenden. Och en fråga. Vi sa inget om deras inbördes förhållanden.
Vi var bra på det där. Överlista sanning och logik. Tidningen du och jag tecknade döpte vi till Liv i perspektiv. Och så ritade vi ett perspektiv på framsidan. Som var felaktigt. Vem som helst med en halv hjärncell skulle genast förstå att det här var något skumt. Sannolikt en porrtidning. Det var det. I den fanns exempelvis lärarinnan, hon som "spillde ut lite av sitt innersta framför kameran". Har porr någonsin varit så poetisk?
Jag vet precis hur det känns att skrapa huden mot Dalens taggiga väggar.
Men jag minns inte att jag någonsin gjort det.
De där väggarna är så väldigt mycket Dalen för mig.
Idén att bygga hus du inte kan komma nära utan att skada dig.
Vid övergångsstället vid bilfria Dalens gräns stod skolpoliser.
Vi blev det. Du och jag.
Då fick man komma för sent och sitta i matsalen och dricka varm choklad och doppa knäckemackor med smör. Det flöt smörmönster på ytan.
Det var det närmaste ordningsamma vi blev.
Någon gång började klistret torka mellan oss, sakta flagna
Mellan det som varit jag och min plats
Mellan det som varit jag och mina människor
Jag singlade bort
dalen
Du var så stor innan jag lärt känna dig. Men även då fanns det delar som var outforskade. Som tillhörde dig eller andra.
Du hade lätt för att skada. Taggig till ytan, rispor i huden om vi kom för nära. De som inte kände dig alls förvillade sig. Tappade bort sig. Kom fram sent eller så fick vi skicka ut räddningspatruller. Men det var ju innan mobiltelefonernas tid, så jag vet inte hur det gick till då. Då vid skiftet mellan 70-talet och 80-talet.
Du var uppdelad i två. På ena sidan "dom", på andra sidan "vi". Mina vänner bodde på rätt sida allén. Allén var den stora skiljelinjen. Den sprängde genom området, från tunnelbanan och bort till fritidsgården, lekplatsen, sjukhuset, Nytorpsfältet och badet, allt det som går åt det hållet. Spåret var också en skiljelinje. På andra sidan de som verkligen var "dom andra", de som bodde i trävillorna i Gamla Enskede. Dit vi gick och pallade äpplen.
Vi hade Äppelgården, men där växte prydnadsäpplen. Inte ens pärongården bar frukt, ingen som gick att äta i alla fall. Inte som jag minns i alla fall. Men så var pärongården inte min. Julia bodde på äppelgården, men ingen jag kände bodde på pärongården. Det var något våldsamt med dem. Vi sneddade inte över pärongården, trots att den låg på vår sida allén.
På min tid hade vi Esse, han hade pistol men det var ju verkligen en grej. Något vi knappt trodde på. Mer av ett rykte. Esse var så stor, och framstod som ganska dum. Inte elak. Han blev vakt sedan. Hans lillebror dog sedan, av droger. Men det var senare. Efter min tid. Men ändå.
Du byggdes för att vara barnvänlig, familjevänlig. Bilar hölls undan, begränsades till kortare slingrar in i den kropp som du var, som märkliga kroppsöppningar. Vad är egentligen barnvänligt? Familjevänligt? Är det stora bilfria områden? Är det taggiga huskroppar? Lekplatser? Gårdar? Förskolor på varannan gård och skolan strax bredvid. Ica och Konsum vägg i vägg i centrumgången, frisören, blomsterhandeln, korvkiosken som Jormas pappa drev, det stora ålderdomshemmet med biblioteket i botten, badhuset, samlingssalen där vi hade loppis för att kunna lämna dig och åka på dressinutflykt i Dalarna där Belindas pappa la sin hand på mitt lår medan jag trampade på dressinen i vansinnig fart, och vi tänkte att statistiskt sett så var det nog Belinda som var den som utsattes för incest eller kanske Emma, kanske båda. Kanske ingen. Det var ju Kamilla som försökte begå självmord, och det fick vi inte låtsas om när hon kom tillbaka. Det regnade i Dalarna, men det kunde det ju göra hos dig också. Snöa. Då kunde vi ta långfärdsskidorna bort från dig över fältet mot Hellas och varm choklad och sedan smita hem med bussen fast vi skulle ta samma väg tillbaka.
Vi följde sällan reglerna, jag och min bästa vän. Eller egna regler. Vi rörde oss genom dig som utforskare, som erövrare. Vi tog bajset från gatorna och kletade fast det med pinnar i rumpan på statyerna, med en benfast övertygelse om att det inte kunde dömas som fel; eftersom en vuxen lämnat hundbajs på gatan var detta vår rättmätiga protest.
Vad du tyckte om att dina statyer besudlades vet jag inte, men att de trampades in i dina gatstenar var väl knappast bättre? Eller vad säger du? Saknar du den tiden? Då du var ny? Då det fanns platser som ingen gått på? Ingen stått på? Ingen rappat om? Skrivit om? När du fortfarande hade löften och förhoppningar?
Saknar jag dig då? Jag känner dig inte längre. Du tillhör någon annan. Nu.
Det är väl som det ska vara.
vad är det här
bara minnen