du

Du var så stor innan jag lärt känna dig. Men även då fanns det delar som var outforskade. Som tillhörde dig eller andra.

Du hade lätt för att skada. Taggig till ytan, rispor i huden om vi kom för nära. De som inte kände dig alls förvillade sig. Tappade bort sig. Kom fram sent eller så fick vi skicka ut räddningspatruller. Men det var ju innan mobiltelefonernas tid, så jag vet inte hur det gick till då. Då vid skiftet mellan 70-talet och 80-talet.

Du var uppdelad i två. På ena sidan "dom", på andra sidan "vi". Mina vänner bodde på rätt sida allén. Allén var den stora skiljelinjen. Den sprängde genom området, från tunnelbanan och bort till fritidsgården, lekplatsen, sjukhuset, Nytorpsfältet och badet, allt det som går åt det hållet. Spåret var också en skiljelinje. På andra sidan de som verkligen var "dom andra", de som bodde i trävillorna i Gamla Enskede. Dit vi gick och pallade äpplen.

Vi hade Äppelgården, men där växte prydnadsäpplen. Inte ens pärongården bar frukt, ingen som gick att äta i alla fall. Inte som jag minns i alla fall. Men så var pärongården inte min. Julia bodde på äppelgården, men ingen jag kände bodde på pärongården. Det var något våldsamt med dem. Vi sneddade inte över pärongården, trots att den låg på vår sida allén.

På min tid hade vi Esse, han hade pistol men det var ju verkligen en grej. Något vi knappt trodde på. Mer av ett rykte. Esse var så stor, och framstod som ganska dum. Inte elak. Han blev vakt sedan. Hans lillebror dog sedan, av droger. Men det var senare. Efter min tid. Men ändå.

Du byggdes för att vara barnvänlig, familjevänlig. Bilar hölls undan, begränsades till kortare slingrar in i den kropp som du var, som märkliga kroppsöppningar. Vad är egentligen barnvänligt? Familjevänligt? Är det stora bilfria områden? Är det taggiga huskroppar? Lekplatser? Gårdar? Förskolor på varannan gård och skolan strax bredvid. Ica och Konsum vägg i vägg i centrumgången, frisören, blomsterhandeln, korvkiosken som Jormas pappa drev, det stora ålderdomshemmet med biblioteket i botten, badhuset, samlingssalen där vi hade loppis för att kunna lämna dig och åka på dressinutflykt i Dalarna där Belinda pappa la sin hand på mitt lår medan jag trampade på dressinen i vansinnig fart, och vi tänkte att statistiskt sett så var det nog Belinda som var den som utsattes för incest eller kanske Emma, kanske båda. Kanske ingen. Det var ju Kamilla som försökte begå självmord, och det fick vi inte låtsas om när hon kom tillbaka. Det regnade i Dalarna, men det kunde det ju göra hos dig också. Snöa. Då kunde vi ta långfärdsskidorna bort från dig över fältet mot Hellas och varm choklad och sedan smita hem med bussen fast vi skulle ta samma väg tillbaka.

Vi följde sällan reglerna, jag och min bästa vän. Eller egna regler. Vi rörde oss genom dig som utforskare, som erövrare. Vi tog bajset från gatorna och kletade fast det med pinnar i rumpan på statyerna, med en benfast övertygelse om att det inte kunde dömas som fel; eftersom en vuxen lämnat hundbajs på gatan var detta vår rättmätiga protest.

Vad du tyckte om att dina statyer besudlades vet jag inte, men att de trampades in i dina gatstenar var väl knappast bättre? Eller vad säger du? Saknar du den tiden? Då du var ny? Då det fanns platser som ingen gått på? Ingen stått på? Ingen rappat om? Skrivit om? När du fortfarande hade löften och förhoppningar?

Saknar jag dig då? Jag känner dig inte längre. Du tillhör någon annan. Nu.
Det är väl som det ska vara.