Jag låg på pappas säng. Jag grät. Grät. Grät. Grät. Grät. Otröstlig är ordet. Mitt hjärta var krossat. Inget i mig ville bli glatt igen. Alla försökte. Min syster, min mamma, min pappa. Jag hade vid fem års ålder insett att det inte fanns några garantier. Att jag inte kunde veta om någon älskade mig. På riktigt. Att allt alla sa kunde vara en lögn. Hur verkligheten var i gungning, overklig, osäkrad. Jag ville dö. Det sa jag. Jag vill hellre dö.

Jag har en känsla av att jag aldrig riktigt kom ur det där. Att den destruktiva vårdslösheten kom ur det där. Känslan av olycka bet sig fast.